Det duger om man gör så gott man kan

Lite sömn-lite tålamod. Lite tålamod-dålig mamma. Dålig mamma-dåligt samvete. Och så fortsätter det sådär i alla evigheters evighet, och i fredags funderade jag allvarligt på att säga upp mig från min tjänst som mamma. En liten treveckors som tjöt som en stucken gris så fort hon inte satt fast i ett bröst, och en snart tvååring som inte var på topp med kraxande hals, snorig näsa och som hittade på alla hyss hon har på sin repertoar. Och så lilla jag mitt i allt med påsar under ögonen och håret ståendes åt alla håll.

Det har varit några dagar när jag känt mig så vissen, trött och less. Velat krypa ner under täcket och komma fram när bägge barnen är blöjfria, väluppfostrade och nybadade. Men nu känns det bättre! Efter fyra dagar med lite mer sammanhängande sömn, en bebis som inte ammar fullt lika intensivt och en glad Astrid som sover ordentligt och verkar ha lämnat det värsta gränstestandet bakom sig (för den här gången) så andas jag igen.

Aldrig förr har våra badrumsspeglar varit så prickiga av tandkräm, blommorna så vissna och tvättkorgarna så fulla. Men det är okej! Tänk att det skulle krävas två ungar och lite kaos för att jag skulle inse det, att man faktiskt kan vara hur lycklig som helst trots lite skit i hörnen, och att man får faktiskt känna sig otillräcklig ibland utan att faktiskt vara det.

Ungefär såhär kan man ju må ibland.
Stackars blomma, men jag lovar att den fått vatten nu.