Okej, här kommer det. Nu rycker vi plåstret.
Sen april 08, dvs i 17 månader, har jag och Darling jobbat hårt för att få bli föräldrar. Om man vill vara vitsig skulle man kunna säga att vi legat i ordentligt. Tårar som rinner, ilska och många stora feta varför/varför inte har fyllt dagarna, och ännu har vi inte kommit fram till något svar på frågan "varför inte vi?". Vissa dagar är allt mer eller mindre som vanligt, vissa dagar vaknar jag mer tårar i ögonen, men vilket som så vaknar jag och lever med en längtan varje dag. Längtan efter ett litet pyre som sparkar i magen, längtan efter att få träffa våran son eller dotter för första gången, längtan efter att få ett litet liv till våran familj. I sommar har Darling längtat extra mycket efter husvagnssemester med bilen full av skrikande ungar, jag håller mig än så länge till de något mer rosaskimrande drömmarna.
Jag vet inte hur många gånger vi fått frågan "är det inte dax nu?" och fått svara med undanglidande kommentarer, för det tycker vi ju faktiskt också att det är, och har tyckt ett bra tag nu. Vi har valt att hålla det till stor del för oss själva för att inte behöva svara på nyfikna frågor om det går framåt, eller nyfikna blickar när jag käkat en bulle eller två för mycket och magen putar. Men nu delar vi med oss, för vi behöver lite energi och peppande ord för att klara oss vidare genom den här hösten.
Darling har sedan första dagen av besvikelse viskat samma sak i mitt öra när han kramat mig hårt för att trösta mig; "vi har iallafall varandra". Det har vi, och det är jag är mest tacksam över i hela mitt liv. Att jag får dela detta helvete med just honom. För tillsammans är vi starka, och tillsammans kommer vi ut hela på andra sidan. Tillslut.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Förstår det där med att alla frågar "Är det inte dax snart", måste kännas jobbigt :) Men du är ung än Hanna, vet att det låter klyschigt men så är det faktiskt.
SvaraRaderaSen tror jag julen alltid för något magiskt med sej så kanske ni får en glad överraskning då? :)
Jag håller tummarna för er!! Och kram på dej!
Vågat och fint att ni delar med er!
SvaraRaderaJag hittade hit från Linda. Och nu håller jag tummarna även för er!
Även jag hittade hit från Linda. Kom ihåg att ni har varandra, det är SÅ viktigt att vårda den relationen. Jag har själv befunnit mig i samma situation och kämpat och kämpat...alla andra lyckades utom vi. Fem år höll vi på utan att någonsin få vårt lilla älskade pyre, under tiden tappade vi bort varandra.
SvaraRaderaSå vårda relationen! Och så hoppas jag att ni lyckas till slut.
Kramar.
Hej, hittade også hit från "innan du fanns" har själv nyss startat ICSI treatments. og vil bare ønske deg også lykke til!
SvaraRaderaHittade också hit via Linda och jag måste instämma i det som Mia skriver om att vårda varandra.
SvaraRaderaPrecis som Mia så försökte vi och försökte och när det inte fungerade så försökte vi lite till. 4 år... 4 år tog det oss att få vårt första hjärta. Vägen dit var kantad av oro, missfall, bråk, hysteriska utbrott osv. Någonstans tappade vi kärleken på vägen eftersom allt blev kliniskt. Men då pausade vi med behandlingarna så hann vi stanna upp och finna varandra igen, komma ihåg varför vi en gång valde varandra.
Jag kan inte förstå att det nu är 7 år sedan vi började vårt skaffa-barn-projekt. Tiden gåt fort, löjligt fort och idag njuter av att vara mamma till en 3-åring och en 2-åring. Livet är märkligt. Det prövar oss gång på gång.
Ni går igenom er nu. Håll ut!
Stor kram!
Tackar :)
SvaraRaderaKänns så skönt att såna som Linda och du delar med er. Ögonen tårar sig och man känner att man hittar sina like.
SvaraRaderaVi har provat i över ett år och ska få testsvar på min mans sperma på måndag. Jag vet att han är mycket nervös och han är helt säker på att det är "hans fel". Det ska bli skönt att kanske få några svar och att kunna gå vidare därefter.
Ser fram emot att följa era framsteg via bloggen.
Varma tankar
Godsfrun.
Ännu en av Lindas trogna läsare som hittade hit. Gör en bookmark direkt.
SvaraRaderaDet är verkligen skönt om man som par kan känna att relationen blir starkare när man går igenom allt det här. Då kommer man att orka, oavsett vad som kommer i ens väg.
Vi har varit där ni är. Och nu 26 månader senare är det snart dags för vår första IVF. Jag ser framemot det med skräckblandad förtjusning... :)
Tummar hålls här, kanske kan jag skicka en hålla-muttan-förfrågan när det är dags för oss att ruva?! :D
Kära Hanna.
SvaraRaderaDet värker verkligen i mitt hjärta när jag läser. Men inte ens hälften så mycket som det värker i ditt. Jag kan helt och hållet tänka mig hur det kan kännas att längta så mycket efter ett barn och inte få det. Det är så orättvist att vissa kan på direkten och kanske inte klarar av det och vissa vill så gärna och är så otroliga människor som skulle bli underbara föräldrar, och då går det inte. Livet är jäkligt orättvist ibland men jag tror också på att dem som förtjänar sin dröm får den också en dag. På ett eller annat vis. =) Ni kommer få erat lilla knyte, eran son eller dotter. Kanske inte idag eller imorn men en dag händer det, och om det inte gör det så finns det andra sätt. Jag förstår också att tankarna går runt i huvudet som säger "varför just vi?" Men som sagt så är livet en krokig väg att gå. Men efter krokar kommer raksträckor. Och ni förtjänar all lycka i världen.
Vi tänker på er ska ni veta fast vi bor i världens ände. ;)
Det här är eran resa till att bli tre och jag tror och hoppas att ni kommer att lyckas. Du och Crille kommer att bli så fina föräldrar. För det blir ni en dag Hanna.
Många kramar /Linda
gogogo!
SvaraRaderaHej! Åh, vad jag känner igen mig i din berättelse! Vi har gått i samma spår och gör nu (nu!) vår första provrörsbehandling, ivf. Idag har jag fått tillbaka vårt embryo och nu hoppas jag innerligt att det vill fastna... Vi valde att berätta för "alla" när vi gick från resultatlösa hormonbehandlingar till ivf, för att de ska veta att det är jobbigt när de frågar eller om det går åt skogen. Jag håller tummarna för alla oss som kämpar, ni är inte ensamma. Kram
SvaraRaderaVad modigt att dela med dig av er historia och ert privata nu, Hanna! Du är så duktig på att uttrycka dig, och det nyper i hjärtat på mig när jag läser ditt inlägg... Varför ska underbara människor behöva kämpa så som ni? En dag kommer ni två att bli tre! Så blir det! Jag tänker på er! Varma kramar till dig/ Maria
SvaraRaderaHittade precis hit (via Alice i underlandet) och ville bara säga att jag håller tummarna för er och önskar er lycka till!
SvaraRaderaJag hade tänkt säga ungefär samma sak som Linda. Men kom ihåg att bara för att ni försökt i över ett år nu... För vissa går det på en gång och för andra tar det lite längre tid, och även om det kanske inte är en tröst just nu så finns det ju alltid alternativ i framtiden, om det skulle behövas.
SvaraRaderaOch jag tycker det är jättebra att ni delar med er, man mår alltid bättre av att ha andra att rensa luften med, och du som verkar ha så många goa vänner, det är väl bättre att ha andra att få stöd av när man är som mest ledsen och frustrerad?
Ta det lugnt och försök att inte stressa, på ett eller annat sätt kommer det att lösa sig för er också, men jag vet hur det är att vara tjej med den där barnalängtan, jag låg och grät en hel jul för att jag ville ha barn men inte Kent.
Puss och kram på er!
Vet också precis hur detta känns! Alla som undrar o frågar och alla vänner som får barn och blir gravida på "första försöket". Suck. Vi har börjat utredning. Min sambos spermier var fina. Och på den korta titten på mig såg allt "normalt" ut. Vi skulle höra av oss igen efter sommaren om "inget hänt". "Inget hände" men min sambo genomgår nu cellgiftsbehandling pga testikelcancer, så nu blir det troligen IVF efter alla behandlingar och om allt går bra. Livet ÄR inte rättvist! Jag önskar er ALL lycka!! KRAM
SvaraRaderaHanna!
SvaraRaderaDu är en av få jag känner som alltid får mig på toppen humör. Trots allt känns skit så kommer du där som en härlig sol och gör allt att kännas bättre. Jag vill att du ska veta att jag tycker du är en av de bästa personerna på denna jord.
Det som inte känns lika bra är att nu när du behöver uppmuntras, stockas orden i min mun. Det jag vill att du ska veta är att, jag har hoppats och tänkt på er enda sen jag fick veta detta i våras.
Nåväl, det jag vill komma till är att jag tänker på er och det här kommer att gå fint! Det är bara att kämpa på. Du och Crille är underbara tillsammans och ni kommer att klara av detta. När det händer kommer det att bli TOPPEN! :)
Ha det bra tjejen så hörs vi.
Många kramar/ Lisa Sundberg
Hoppas att allt kommer gå bra för er med allting sånt tråkigt,och hoppas att det ordnar sig med det tråkiga så att det vänder till det roliga =) Eran tid att bli föräldrar känns säkert låångt bort,men ERAN tid kommer !! Lycka till vi håller tummarna och tankarna hos er ! // Anneli Fredde Lilly
SvaraRaderaHej Hanna! Jag är Jessicas kompis som brukar läsa din blogg då och då. Blev verkligen berörd av det du skrev här. Är glad att du och din darling vill samma sak och är i det här tillsammans även om allt känns överjävligt när det inte vill fungera. Själv har jag också en enorm längtan efter ett pyre, men min darling är inte där än. Mycket gråt på grund av det också och så vet man ju inte kommer att funka när han väl vill och det väcker massa oro. Hoppas verkligen att det kommer att gå vägen för er så fort som det bara går och att ni får den stöttning ni behöver. Kram från Elin
SvaraRaderaTack, tack allihop! Ni förstår inte hur mycket det betyder att ha tummar som hålls för oss, det värmer i hjärtat och ger lite extra hopp! kramkram
SvaraRadera