Det förflutna kommer krypandes sakta, sakta och gör sig väl påmint. På ett bra sätt dock, människor man saknat dyker upp igen, ett brev på hallmattan som får en tårögd, en efterlängtad djupdykning i skivbacken lockar fram minnen som gömt sig långt bak i huvudet, timvis av prat om allt från dagisförälskelser till nutid med Stephen på jobbet. Allt kommer krypandes, och det är nog först i efterhand man förstår hur varje till synes oviktig detalj format en på något sätt. Jag kan inte vara annat än glad för allt som någonsin hänt, bra som dåligt, för jag gillar mig själv rätt bra.
Tack för att ni kramat mig, skrikit åt mig, älskat mig (förhoppningsvis inte hatat mig), fått mig att le och fått mig att gråta. Utan allt bra/skit hade jag inte varit jag.
Och min kära fru!
Tack för x antal kvällar vid ditt köksbord med thékoppar i våra händer, x antal nätter i tält på husvagnsparkeringen i Telle, tårar, skratt, kramar, goda råd och för att du alltid plockat ner mig på jorden när det behövts. Jag saknar dig! Jag saknar att kunna promenera tio ynkliga minuter och sen sitta vid din sida. Att vända in&ut på varje tänkbart problem, och sedan hitta mer eller mindre bra lösningar på dem..Vi har ju lyckats bra hittills. Och det kommer vi fortsätta göra, för du är alltid min och jag är alltid din!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar